Johannesört (SJW) har en lång tradition av användning som medicinsk växt, som sträcker sig över 2000 år. Här är en sammanfattning av växtens traditionella ursprung och användning:
Traditionella användningar och ursprung:
Antikens Grekland: De grekiska läkare som Galen, Dioscorides, Plinius och Hippokrates rekommenderade Johannesört för olika åkommor, inklusive som diuretikum, för att läka sår, behandla menstruationsbesvär och som ett botemedel mot tarmmaskar och ormbett.
Mystiska egenskaper: Växten ansågs ha mystiska krafter och samlades för att skydda mot demoner och driva bort onda andar. Namnet Hypericum kommer från de grekiska orden hyper (över) och eikon (bild eller uppenbarelse), vilket refererar till växtens förmåga att avvärja onda andar.
Kristen tradition: Tidiga kristna trodde också att växten hade mystiska egenskaper. En legend säger att växten hade sin största effekt när den skördades på St. Johannes dag (24 juni), vilket ofta sammanföll med dess blomning. En annan legend hävdade att växten släppte sitt blodröda olja den 29 augusti, dagen för St. Johannes halshuggning.
Medeltiden och renässansen:
Johannesört användes fortsatt som ett medicinskt botemedel under medeltiden. Läkare och örtmedicinare från 1500-talet som Paracelsus, Gerard och Culpeper rekommenderade Johannesört för att behandla sår och lindra smärta.
Paracelsus (1525): Han föreslog användning av Johannesört för att behandla depression, melankoli och överexcitation.
18:e och 19:e århundradet:
Johannesörtens användning spred sig över Europa och andra kontinenter under 1700- och 1800-talen. Det användes ofta i form av te och tinkturer för att behandla ångest, depression, sömnlöshet, vätskeretention och gastrit.
Vegetabiliska oljor: Oljeberedningar användes för att behandla hemorrojder och inflammation. Dessutom användes extrakt av Johannesört för att behandla sår, skärsår, mindre brännskador och skador på nerver.
Sammanfattning:
Johannesört har en lång historia av användning som en medicinsk växt för att behandla en mängd olika tillstånd, från fysiska sår till mentala besvär som depression och ångest. Dess användning som en mystisk växt för att skydda mot onda andar var också en del av dess kulturella betydelse. Under århundradena har växten fortsatt att vara en viktig del av västerländsk örtmedicin, och dess popularitet har spridit sig globalt.
Return & Refund Policy
Johannesört (SJW) har en lång tradition av användning som medicinsk växt, som sträcker sig över 2000 år. Här är en sammanfattning av växtens traditionella ursprung och användning:
Traditionella användningar och ursprung:
Antikens Grekland: De grekiska läkare som Galen, Dioscorides, Plinius och Hippokrates rekommenderade Johannesört för olika åkommor, inklusive som diuretikum, för att läka sår, behandla menstruationsbesvär och som ett botemedel mot tarmmaskar och ormbett.
Mystiska egenskaper: Växten ansågs ha mystiska krafter och samlades för att skydda mot demoner och driva bort onda andar. Namnet Hypericum kommer från de grekiska orden hyper (över) och eikon (bild eller uppenbarelse), vilket refererar till växtens förmåga att avvärja onda andar.
Kristen tradition: Tidiga kristna trodde också att växten hade mystiska egenskaper. En legend säger att växten hade sin största effekt när den skördades på St. Johannes dag (24 juni), vilket ofta sammanföll med dess blomning. En annan legend hävdade att växten släppte sitt blodröda olja den 29 augusti, dagen för St. Johannes halshuggning.
Medeltiden och renässansen:
Johannesört användes fortsatt som ett medicinskt botemedel under medeltiden. Läkare och örtmedicinare från 1500-talet som Paracelsus, Gerard och Culpeper rekommenderade Johannesört för att behandla sår och lindra smärta.
Paracelsus (1525): Han föreslog användning av Johannesört för att behandla depression, melankoli och överexcitation.
18:e och 19:e århundradet:
Johannesörtens användning spred sig över Europa och andra kontinenter under 1700- och 1800-talen. Det användes ofta i form av te och tinkturer för att behandla ångest, depression, sömnlöshet, vätskeretention och gastrit.
Vegetabiliska oljor: Oljeberedningar användes för att behandla hemorrojder och inflammation. Dessutom användes extrakt av Johannesört för att behandla sår, skärsår, mindre brännskador och skador på nerver.
Sammanfattning:
Johannesört har en lång historia av användning som en medicinsk växt för att behandla en mängd olika tillstånd, från fysiska sår till mentala besvär som depression och ångest. Dess användning som en mystisk växt för att skydda mot onda andar var också en del av dess kulturella betydelse. Under århundradena har växten fortsatt att vara en viktig del av västerländsk örtmedicin, och dess popularitet har spridit sig globalt.
Shipping
Johannesört (SJW) har en lång tradition av användning som medicinsk växt, som sträcker sig över 2000 år. Här är en sammanfattning av växtens traditionella ursprung och användning:
Traditionella användningar och ursprung:
Antikens Grekland: De grekiska läkare som Galen, Dioscorides, Plinius och Hippokrates rekommenderade Johannesört för olika åkommor, inklusive som diuretikum, för att läka sår, behandla menstruationsbesvär och som ett botemedel mot tarmmaskar och ormbett.
Mystiska egenskaper: Växten ansågs ha mystiska krafter och samlades för att skydda mot demoner och driva bort onda andar. Namnet Hypericum kommer från de grekiska orden hyper (över) och eikon (bild eller uppenbarelse), vilket refererar till växtens förmåga att avvärja onda andar.
Kristen tradition: Tidiga kristna trodde också att växten hade mystiska egenskaper. En legend säger att växten hade sin största effekt när den skördades på St. Johannes dag (24 juni), vilket ofta sammanföll med dess blomning. En annan legend hävdade att växten släppte sitt blodröda olja den 29 augusti, dagen för St. Johannes halshuggning.
Medeltiden och renässansen:
Johannesört användes fortsatt som ett medicinskt botemedel under medeltiden. Läkare och örtmedicinare från 1500-talet som Paracelsus, Gerard och Culpeper rekommenderade Johannesört för att behandla sår och lindra smärta.
Paracelsus (1525): Han föreslog användning av Johannesört för att behandla depression, melankoli och överexcitation.
18:e och 19:e århundradet:
Johannesörtens användning spred sig över Europa och andra kontinenter under 1700- och 1800-talen. Det användes ofta i form av te och tinkturer för att behandla ångest, depression, sömnlöshet, vätskeretention och gastrit.
Vegetabiliska oljor: Oljeberedningar användes för att behandla hemorrojder och inflammation. Dessutom användes extrakt av Johannesört för att behandla sår, skärsår, mindre brännskador och skador på nerver.
Sammanfattning:
Johannesört har en lång historia av användning som en medicinsk växt för att behandla en mängd olika tillstånd, från fysiska sår till mentala besvär som depression och ångest. Dess användning som en mystisk växt för att skydda mot onda andar var också en del av dess kulturella betydelse. Under århundradena har växten fortsatt att vara en viktig del av västerländsk örtmedicin, och dess popularitet har spridit sig globalt.
